Hejsan svejsan. Min plan för gårdagen var följande.

• Gå upp tidigt
• Gå promenad
• Äta
• Duscha
• Ha handledning (som flyttades fram eftersom Handis fortfarande hade feber i måndags)
• Gå hem och jobba med uppsatsen
• Äta
• Titta på mina töntiga favoritprogram
• Sova

Första, andra och tredje punkten gick bra. Innan jag hann till den fjärde ringde min bror och pladdrade bort närmare en timme. Jag ville inte avbryta samtalet eftersom han är rolig och vi pratar alldeles för sällan. Till slut blev jag tvungen att göra det ändå, och hann inte mer än att borsta tänderna innan jag fick springa till Handis. Hon sa fantastiskt positiva saker. Det här låter väl löjligt, men jag blev faktiskt tårögd när jag satt och läste. Under de år som jag har varit lärare och handledare har jag aldrig haft en student som har skrivit så bra. Och så vidare, skrytizmyyys. Hon vill fortfarande att jag ska börja forska och har till och med pratat med den lärare (låt oss kalla henne Straffis) som vi hade när vi läste straffrätt. Straffis kan tänka sig att handleda mig och en annan (snart färdig) student i ett forskningsprojekt, med Handis som biträdande handledare. I så fall måste jag (och eventuellt den andra studenten, som dock är på väg att flytta söderut) skriva en ansökan om forskningsmedel från en viss myndighet, eftersom Straffis själv inte har tid att hjälpa oss, och det måste ske tämligen snart. Jag känner mig minst sagt kluven. Det känns som att det vore, eh, stimulerande att lämna universitetet om så bara för ett par år. När jag funderade på hur jag skulle formulera den meningen utan att låta som att jag ser ner på universitetet som arbetsplats (vilket jag alltså inte gör) tolkade Handis min tvekan som en rädsla för forskarens otrygga tillvaro. Hon försäkrade mig om att det inte är så illa som man tror och att jag skulle få gott om undervisningstid eftersom Straffis har så lite tid för undervisning vid sidan av sin forskning. Tanken på att stå inför juriststudenter och försöka lära dem något fick mig spontant att vilja svimma. Men jag vet inte, kanske skulle jag klara det också. Kan det vara mycket värre än en muffverkstad?

Dessutom vimlar det ärligt talat inte av valmöjligheter. Kanske borde jag nappa utan minsta tvekan när nu någon har insett min potential. Det verkar inte som att någon annan har tänkt göra det. Wööh. Det som ställer till det är egentligen att betänketiden är så kort. Jag skulle hellre ägna några månader åt att söka jobb och ha forskningen som plan B.

Oh well. Efter handledningen, som tog två timmar, snubblade jag över Jimmy och Petra. Vi åt sen lunch eller tidig middag ihop (jag fick hälften av Jimmys matlåda + en morot som rubbade min retainer i underkäken så mycket att jag fortfarande knappt kan bita i en mjuk macka (på grund av smärtan i tänderna om ni inte förstod det)) och pluggade ett tag. Med "pluggade" menar jag att Jimmy satt och pratade om att vi borde hitta på något medan Petra kollade facebook och jag ville hem och duscha. (Jag hade mössa på mig hela dagen för att dölja äckelhåret. Höll på att svettas ihjäl under handledningen. Handis tyckte nog att det var konstigt att jag inte tog av mig den.) Till slut packade vi ihop våra saker och gick förbi hemma hos mig för att låna toaletten (Jimmy) och byta tröja (jag). Därefter gick vi till Petra och drack hallonlikör tillsammans med Ola. Vi gick till Erik och länsade hans barskåp samtidigt som vi tittade på när han åt pizza. Sedan gick vi tillbaka till Petra och hade hetsiga diskussioner natten lång. En mycket spontan fest, till skillnad från "spontanfesterna" som vi planerade flera veckor i förväg när vi satt i nationsstyrelsen. (Jag vet inte riktigt hur vi tänkte då.) Roligt, trevligt och mycket högt i tak var det i alla fall.


Bra bild på Erik, Petra och Jimmy


Petra och Ola mixtrar


Jimmy ser galen ut (det är mitt råttiga huvud han håller i)

Det här inlägget blev mycket längre än planerat. Och det innehåller alldeles för många parenteser. Buhu. Nu är jag hemma hos mamma och har ätit världens godaste mat. Planen är att stanna här och äta konstant hela helgen (mamma kommer tvinga mig eftersom hon (som vanligt) tycker att jag har blivit mager) (trots att min vikt har varit relativt oförändrad i flera månader och jag dessutom, som tidigare nämnts, äter som ett stadigt cirkusdjur) (nu gör jag parenteser bara för att jävlas) och sedan åka till Umeå och göra ett sista ryck med uppsatsen. Jag vill bli klar före jul. Jag SKA bli det. Jag ska söka jobb som en dåre också. Kanske till och med ringa Advokaten och se hur hon och BJ har det.

Nu ska jag sova.

P.S. Det händer faktiskt att jag gör annat än skryter och dricker alkohol. D.S.

P.S. en gång till. John har åkt till Thailand och jag saknar honom. Kan man läsa bloggar i Thailand? Hej John? Petra var inte sur på oss i fredags. Hon blödde faktiskt näsblod och hade ont i huvudet på riktigt. Det var inte vårt fel. Vi kan andas ut. D.S.

Haft så sjukt bra kväll. Jag och John satt i min soffa och hade fina samtal och skrev under ett avtal i min dagbok. Tobbe var här och vi tittade på Idol. När Tobbe gick hem följde jag och John efter. Det är inte så långt. Tobbe körde oss till Pipes. Vi pratade med en 18-åring som hade fler hål i läppen än jag har i strumpbyxorna som Erik förstörde. Någon välte ut min öl över hela mig och hela John. Han sa att han skulle köpa en ny men gick raskt upp i rök. Jag träffade en människa som jag har pratat med på internet. Han var trevlig och följde med hem till mig och åt fyllemat. Sen åkte han härifrån med John och Tobbe. Nu är jag ensam och nöjd. Jag har John på msn. John är också nöjd. Nöjd är bra, bra är bra.



John hade kostym, jag hade grå t-shirt som det står folkrace på. Vi var lika snygga. Jag hade tre gånger så stort huvud. OBS jag bytte om innan vi gick ut. God natt.

P.S. Jag har ingen överläpp. D.S.

I tisdags mailade jag allt jag skrivit hittills till min handledare. Hon svarade att hon precis hade fått feber men att hon hoppades på att bli frisk till måndag och kunna träffa mig då. (Det är därför mitt skrivande för tillfället ligger mer på is än vanligt.) Nu har hon skickat ett nytt mail där det står att hon har en del kommentarer kring syfte och frågeställningar, men att hon i övrigt bara blir lycklig av att läsa. Du skriver så bra! Ha en skön helg så hörs vi på måndag. Hurra! Jag blir så klad. Syftet har jag för övrigt haft stora problem med. Inledningsvis hade jag ett som var någorlunda bra, men Handis ville att jag skulle ändra till ett mycket bredare syfte. Eftersom jag är snäll och lydig gjorde jag det, och fick inte helt oväntat kolofantligt mycket kritik på en av grupphandledningarna. Nu har jag försökt formulera ett syfte som är så brett som Handis vill att det ska vara, men samtidigt så tydligt och avgränsat att någon annan än hon kan uppskatta det. Uppenbarligen lyckades jag inte så bra med det. Och, vahettere, det känns som att det kan finnas en poäng i att lyssna på henne eftersom hon har en del att säga till om när arbetet ska betygsättas. Ja. Hur som helst känns det väldigt knepigt att ha kommit så pass långt utan att riktigt veta vad syftet är. Det känns som att jag kör bil med förbundna ögon. Eller cyklar utan att hålla i styret. Rider utan tyglar. Följer recept skrivet på swahili. Orienterar utan karta. Letar lingon trots att jag är färgblind. Löser rubik's kub i mörkret. Har poängen gått fram än? Nu ska jag gå till UB och låna en bok. Efter det ska jag, med Handis blessing, ha en sliskigt skön helg. Vi ses i dimman, kamrater.

P.S. Vem vill äta på Gandhi? Jag vill äta på Gandhi! D.S.

Så risig dag, så risig jag. Gick till universitetet strax efter 11 och satt på NH med Jotrik och Ola och drack kaffe ett tag. Vi köpte lunch* som vi åt i en av loftgångarna tillsammans med Eriks pappa. Det var intressant att träffa någons förälder. Vi försökte få honom att berätta pinsamma anekdoter från Eriks barndom, men han undvek ämnet och ställde i stället frågor om bakgrund och framtidsplaner till var och en av oss. Det hela var som en märklig gruppdate. När Erik och pappan hade knatat iväg till sjukhuset satt jag och Jotra kvar och planerade helgen. Vi planerade att åka till ett hus i Nyby utanför Lycksele, till hotellet i Lycksele, till Skellefteå, till Härnösand, till Sundsvall, till Johns stuga, till Rebecca eller någon annan av Johns kompisar, till Tygis eller vem som helst i vilken stad som helst. Vi är trötta på varandra och vill träffa nya människor. Förmodligen kommer vi ändå sitta hemma hos någon av oss och tjura tillsammans och blanda sliskiga drinkar av olika sorters likör och juice som vi åkte till Strömpan och köpte. Ljuva liv. Om två timmar ska vi på kalas hos Lina. Kanske är det läge att tvätta bort gårdagens smink och kladda på nytt. Ni vill ha mig. Jag vet att ni vill.



Som ni ser hade de unga tu bara ögon för varandra. Jag fick roa mig på egen hand med en lapp som John skrev. (Måste poängtera det eftersom min handstil är mycket coolare.)


* Clas och Hasse säljer väldigt god och prisvärd lunch på NH. Och gott kaffe! Gå dit och köp!

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG. Frågetecken. Jag har plötsligt fått en vattenbuffels ämnesomsättning och ägnar hela dagarna åt att äta eller längta till nästa måltid. Dygnet är felvänt igen. Efter några vansinnestråkiga timmar i sängen gick jag upp klockan 03 i natt och åt ugnspannkaka framför en repris av Talang 2008. Jag somnade någon gång efter 05 och gick inte upp 08.02, som annars var planerat, utan betydligt senare. Jag var lika hungrig då. Vad beror det på? Om mina motionsvanor överhuvudtaget har förändrats så är det i negativ riktning. Kanske har jag en flock utsvultna grottlejon i magen. När jag springer måste jag lyssna på hög musik för att inte kunna höra min egen andning. Om jag gör det börjar jag tvångstankeandas i takt med stegen, i stället för att andas efter behov, och får håll på nolltid. Jag lyssnade på musik när jag var på väg ut i dag och tänkte förmodligen på något viktigt, som mina växter eller mina matvanor, och klev ut när hissen stannade. Efter några sekunders förvirring förstod jag att jag inte hade tagit mig längre än till andra våningen, där en tjej med svarta skor ville kliva ombord. (Jag tittade bara på hennes skor eftersom jag kände mig som ett dumt och osminkat ufo.) När vi åkte ner tillsammans såg jag att hon hade en hund i famnen. Vi fick ögonkontakt, jag och hunden alltså, och jag ba hej och log vänligt. Sen såg jag i ögonvrån att tjejen tittade konstigt på mig för att jag ignorerade henne men sa hej till hunden som om den var en människa. Hatar mig. Vem säger hej till en hund utan att klappa den? Önskar att jag hade skrivit halva den här mängden ord på uppsatsen i dag. Nu ska jag äta.

Det var kul igår! Vi hämtade Anton, Tygis och min nya kompis Bambi innan vi åkte ner till stan. Anton var utklädd till präst och Tygis till, eh, sexig sjuksyster? Jag vet att jag frågade vad han skulle föreställa, men jag kommer inte ihåg vad han svarade. Ett annat alternativ är att hans svar överröstades av musiken och ett tredje att jag var för självupptagen för att ens lyssna. Alla andra var också ambitiöst utklädda, men jag stod vid mitt ord och vägrade anstränga mig mer än så mycket som krävdes för att välja svarta kläder. Tråkmåns, tänker ni? Dummisar! Det var för övrigt kul att återse scharinska. Jag har nog inte varit där sedan Emma adopterade mig och tog med mig på Backstage med jämna mellanrum. När kan det ha varit? 2007? NÅJA, nu till bilderna!


Sjukis och jag (som ser full ut, enligt John, buhu)


Sjukis tvånglade med mig utan att jag hann reagera


Bambi var utklädd till sexig gangster


Erik var utklädd till förtroendeingivande jurist

Jag har inga bilder på John eftersom det var han som skötte kameran hela kvällen. Han var även designated driver och den som vid behov hjälpte mig att hitta borttappade föremål (oftast Bambi). Behöver jag säga att han älskade sin roll?

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Erik har kommenterat ett foto på Otto som jag har i lägenheten. Han tyckte att det var sorgligt. Sen började han och John prata om döden och John ville spela Får man ta hunden med sig in i himlen? på spotify. Jag hatar mina "kompisar". Nu förstör John hela bokhyllan och välter alla böcker. Jag ska aldrig mer bjuda hem någon. Nu har jag lovat Tygis att vi ska hämta honom och Anton på vägen till scharinska. Jag är en bra vän! Så det är du som ska köra? frågar John nu, och hänger på mig så att jag får ont i ryggen. Allt är så fint. Alla är bästisar. Puss!

P.S. Erik klagar på radbrytningarna i det här inlägget och säger att han aldrig skulle ha accepterat det här i sin uppsats. Och det står han för, vill han att jag ska skriva. Han suger. D.S.

Nu "lär" John mig och Erik olika "knep". :( Och Erik strippar! :D

P.S. från John. Erik tänkte gå på toa. Ida är i panik och har tvångstankar och måste fixa till toaletten innan. Eller något. Det är nästan så att jag misstänker att hon glömt spola. D.S.

P.S. igen. Erik behöver dasspapper för att "dränera näsan". Jag misstänker att han tänker dra en långskitare. D.S.

P.S. John är äcklig! Jag skulle bara hänga upp min badrumsmatta för att Erik skulle slippa bli blöt om fötterna. Bra vän! D.S.

Nu är John här! Jag dricker ljummen öl och, ja, vi pratar med folk på msn i väntan på Erik. Visst är ni glada att jag uppdaterar så ofta? Visst? Min murgröna har dött. :( Min TREDJE murgröna i Umeå! Varför hatar murgrönor Umeå? När jag bodde hemma hade jag en murgröna som levde i säkert ett år. Det här är SÅ spännande, sa John nu. Han hatar mig. :( Nu kom Erik! Jag fick en pantburk till min samling! :D

Hej alla bloggläsande bästisar! Nu älskar jag livet igen! Har varit på Strömpan med Erik och köpt snus och fil. Erik pantade burkar men jag glömde mina hemma eftersom mamma ringde just när jag skulle gå. Det gör inget! Erik försökte släppa av mig vid foten av berget på hemvägen. Visst kan du gå härifrån? I regnet! Jag vägrade förstås, och Erik verkade tycka att John har gjort mig bortskämd. Han inbillar sig. John ska skjutsa oss till förfesten! Kalas! Jag är bortskämd. Nu måste jag duscha. Vilken bra dag det här är. Visst är det en bra dag? Jag älskar regn, hehe. Älskar ni regn? Mot duschen!

Erik dök upp som en räddande ängel och erbjöd sig att köra mig till Strömpilen. Eller, alltså, han skulle ändå dit och kunde plocka upp mig på vägen. Han skulle ha varit här för fyrtio minuter sedan, men det har successivt skjutits upp. Samtidigt har J informerat om förfesten och en alldeles fantastisk kille som tydligen ska komma dit. Man skulle nästan kunna tro att han tänker försöka tussa ihop mig med honom. Jag har fortfarande inte duschat eftersom jag tänkte göra det efter Strömpilen. Förfesten ligger jättelångt bort. Scharinska ligger också långt bort, men åt ett helt annat håll. Alla tänker gå ut tidigt eftersom det kommer vara mycket folk. Nähä, ojsan, nu är Erik på väg hitåt. Vi ska panta burkar också. Vi är så misslyckade. Jag vågar nästan lova att jag inte kommer ta mig till varken förfest eller fest. Alternativt ta mig dit med otvättat hår. Jaha, nu bröt D den tio veckor långa tystnad som vi haft sen det tog slut. Det var väl det bästa tillfället han kunde ha valt. Jorå. Verkligen. Hej hej.

Humöret tillbaka på soilwork. Höst efter höst, uppsats efter uppsats, förlust efter förlust. Så fort jag sätter mig vid datorn börjar jag spela ett pingvinspel som jag egentligen hatar. Clas tipsade om det förra hösten och jag ångrar att jag någonsin förlät honom. Med tanke på allt jag har skrivit om MS röj, QuadraPop och Rollercoaster Rush borde det inte komma som en överraskning att jag blir beroende av skitspel* på nolltid. På tal om Clas så har han lånat ut sin Rubik's kub till mig. Den tar också en del tid i anspråk om man så säger. Buhu. Hur som helst är det ju fredag igen, fantastiskt nog. Jag har verkligen förtjänat lite ledighet. HEHE SKOJA. Det pratas om greyscale, men jag orkar inte klä ut mig. Dessutom skulle jag i så fall behöva fylla på vissa förråd, tihi, och har försökt få Tygis att vilja åka till Ersboda och låta mig lifta, men hittills verkar han måttligt intresserad. Faktum är att han redan är på Strömpilen, så jag kan kanske förstå att han inte känner för't. Jag ska nog gå ut och springa i uppförsbackar i stället. (Ja, jag skriver det enbart för att ni också ska få smaka en bit av prestationsångestkakan. Känns det bra att sitta där och sorglöst svepa kalorier som funnes det ingen morgondag? VA? Nej, jag tänkte väl det.) Puss puss.


* MS röj är inget skitspel.

Helgen var en udda men bra blandning av fest, nya bekantskaper, ny dygnsrytm och en slöhet utan dess like. Större delen av tiden ägnades åt att sova, leka koala och kvitta minnesluckor mot varandra. Den största skrällen var ett skrämsel-mms* som M skickade i lördags, högtiden till ära.



Det känns knasigt att plötsligt vara så mycket less of a woman än sitt ex. Men whatever, jag tar det som en man och går vidare. I dag har jag kompenserat för helgen genom att jogga, handla, laga mat, diska, städa i kylskåpet och i största allmänhet göra allt utom att skriva uppsats. Det står stilla på den fronten. Vill bara kasta mig ner på marken, knappa metern före det symboliska målsnöret, och börja fiska krabba på heltid. Det vore nåt.


* Bilden i mmset är inte samma som bilden ovan. Det var bara lättare att snitcha en bild från facebook än att, ja, göra något annat. Fotograf: Petra Salmi.

Efter att i över en månads tid ha pratat om att bära upp mina utemöbler på vinden gjorde jag i dag slag i saken. Nästan. Jag torkade i alla fall av dem och bar in dem i lägenheten. Nu har jag åtta olika platser att sitta på, och då är ändå varken sängen eller toaletten inräknad. Det är ju himla bra om man skulle få gäster.



Ungefär så föreställer jag mig att det skulle se ut. Jag i soffan, på min sida av skärmen. Vännerna på andra sidan, ystra och skämtsamma, alltid med en ordvits och några uppmuntrande ord i bakfickan. Mm, det kostar inget att drömma. *ler*

Nä, nu ropar de att de vill ha kaffe här, hehe, vi hörs!

Vi har haft miniatyrsittning med tre rätter hos Björn och Lina. Eller hos Ola? Jag vet inte. Myzigt var det i alla fall.


Snorkfröken och Erik


De bästa, i en härligt jämställd omfamning


Gap-John, skratt-Lina och bacill-Björn (som uppmuntrar till handduksslickning)


Efterfest med John på msn

Nu: snurra till sängen.

Jag vaknar vid 06.30 när mamma äter frukost. Går upp och kisar mot henne ett tag. Hon frågar om jag vill ha kaffe, jag säger att jag vill sova mer. Vaknar ett par timmar senare. Går upp, äter frukost, löser korsord. Telefonen ringer.

Mormor: Kommer du ut i dag?
Jag: Njäe, jag hade egentligen inte tänkt det. Jag har ju så mycket att plugga.
Mormor: Men..?
Jag: Men det är ju så fint väder.
Mormor: Tar du posten när du kommer?
Jag: Aa.

Dricker kaffe, tittar på How I met your mother, borstar tänderna. Åker till mormor. Överröstar radion i bilen, oavsett om jag kan låttexten eller inte. Alla kan sjunga, tänker jag uppmuntrande. Mormor och jag dricker kaffe och äter bullar. Vi läser varsin del av tidningen innan vi byter.

Jag: Tycker du att jag ska gå en liten sväng?
Mormor: Känner du för det?
Jag: Nä.

Några minuters tystnad.

Jag: Jag går en liten sväng ändå.

Klär på mig och går samma slinga i skogen som vi har gått med Otto i tretton år. Den första biten springer jag i ett naivt försök att fly undan ensamheten, men den kommer alltid ikapp.


Måndag 21 september


Måndag 28 september

Privata Ida och professionella Idolf slåss om uppmärksamheten. Den senare kan plötsligt komma på något smart som har med examensarbetet att göra. Då sätter jag mig på närmsta sten och skriver ner tanken i ett sms-utkast, eftersom den annars riskerar att försvinna i bruset. Den förstnämnda träffade en stor, orange katt i går. Det finns ett ställe där det nästan alltid står minst en katt. Otto brukade bryskt och undantagslöst jaga dem till skogs, men nu kunde den lugnt stå kvar. Jag satte mig på huk och klappade den. Vilken fin kissekatt, sa jag med märkligt sträv och mekanisk röst. Den strök sig aggressivt mot mina ben, markerade revir. Till slut tröttnade den och strosade iväg med samma hånfulla leende som vid första ögonkastet. Jag gick hem, kände mig smutsig, tvättade händerna, grät. Vi hatade katter, Otto och jag. Det var vår grej, att hata katter och lurviga hanhundar.

När mamma kommer hem äter vi middag. Efter maten går vi en promenad och konstaterar varje gång att det går så fort när ingen vill stanna och nosa på varje kissfläck. Innan jag går och lägger mig klappar jag i luften där Ottos biabädd brukade stå. Bara tomt golv nu, ett gapande hål.

Det finns en trygghet i rutinerna. På söndag ska jag åka tillbaka till Umeå och återgå till vardagen där. Och så rullar det på.