Jag gjorde personlighetstestet i helgen och det tog ungefär en timme. Dagens djupintervju tog två timmar och var väldigt grundlig. Mannen med frågorna lyckades verkligen beskriva min och Idolfs personlighet väldigt väl. Han sa i princip att jag kommer ta över världen så fort jag bestämmer mig för det och att jag går en spännande framtid till mötes. Jodå, så sa han visst. Nej, det var inte en spådam jag gick till. Han kommer ringa personalchefen och säga att mitt testresultat matchar den profil de söker och att han fick ett gott intryck av mig. Nu kan vi bara hålla tummarna för att övriga sökande är betydligt sämre.

I går fick jag post från Advokaten. Hon hade skickat ett långt brev och en tämligen stor slant som examenspresent och uppmuntran inför jobbsökandet. Jag blev klad. Hon upphör aldrig att förvåna.

Jag är inte riktigt på humör för det här. Skriver bara för att ha något att göra medan Jotra jobbar med sina uppsatser. De är tråkiga. Nu ska jag antingen fortsätta störa dem eller gå hem och åka skidor. Har åkt fyra gånger på sex dagar! Woho!

Från uppvaknandet fram till klockan 14 låg jag i soffan och ville att telefonen skulle ringa. En gång gjorde den det, men då var det mamma. Till slut tröttnade jag på att ligga, tog mitt pick och pack (två soppåsar) och gick ut i världen. Knappt hade jag hunnit lämna berget förrän telefonen ringde i fickan. Jag bad en stilla bön att det inte skulle vara mamma igen (hon har en sällsam förmåga att alltid ringa när jag vill att det ska vara någon annan) (obs jag blir glad när mamma ringer) och till min stora lycka var det en av intervjuarna. Hon inledde med en lång harang om att det ju var lite knepigt med webcam-intervju och att båda parter var ovana vid det. Jag stod emot alla impulser att vråla tala ur skägget!!!! och till sluuut sa hon att de ändå hade fått en väldigt positiv bild av mig, så nu ska jag personlighetstestas och djupintervjuas. Smidigt nog har de fixat en intervjusnubbe som har vägarna förbi Umeå nästa vecka. Hurra! Jag önskar bara att allt kunde gå lite fortare för jag avskyr verkligen att inte ha någon sysselsättning. Det finns inget positivt med den här "ledigheten". Och ändå har det bara gått två dagar, buhä, jag kommer gå upp i atomer snart. Dagens stora uppdrag var att gå till Mariehem och lämna tillbaka en bok som John lånade åt mig i höstas. Jag klarade det. Jag hoppas i alla fall att jag klarade det. Hela datasystemet hängde sig, men bibliotekarien sa att hon skulle lämna tillbaka den åt mig och att jag kunde gå därifrån. Hon kanske lurades.

JAG HAR INGET ATT GÖRA. Det hade varit kul att åka ner och våldgästa Pingu, men det känns dumt att lägga en massa pengar på en sådan resa när jag inte vet hur länge jag ska vara fattig lodis. Borde kanske läsa någon kurs ändå. Eller ringa Advokaten och fråga om hon behöver hjälp. Fast det sistnämnda vore ju lite dumt om jag nu skulle få det andra jobbet. Klarar inte av att inte ha kontroll över framtiden. Stackars, stackars alla långtidsarbetslösa. Ska tända ett litet ljus i fönstret för dem ikväll, hihi. *söt*

Jag är jurist! Det har firats med uteätning under kvällen och ska firas mer i helgen. I morgon ska jag sova länge och eventuellt åka skidor om det inte är för kallt. Efter det ska jag städa bort alla irriterande högar av papper och böcker. SÅ SKÖNT. I övrigt kan jag bara konstatera att det inte känns fullt så magiskt som man kunde ha föreställt sig för fem år sedan. En gnutta lättnad bara, och oceaner av jobbångest. Det blir kanske häftigare när det har sjunkit in.

Om den förra intervjun var konstig var den här utomjordisk. En liten tröst var i alla fall att de tre figurerna på andra sidan var minst lika osäkra på om de skulle titta på mig eller in i kameran. Vi skrattade åt det och enades på slutet om att det hade gått över förväntan. De verkade imponerade av mina meriter, som faktiskt passar alldeles utmärkt för jobbet, men var samtidigt oroliga för att jag skulle bli ensam om jag flyttade så långt från mina rötter. Jag bedyrade att jag kan återuppta ridning och kampsportande, att jag skulle tycka om att bo närmare min bror och hans familj och att jag har lätt för att lära känna nya människor. Vet dock att jag skulle gråta floder i min hypotetiska lilla lägenhet som lika gärna kunde ligga på månen. MEN, det är ett bra jobb och jag vill gärna ha det. Om jag går vidare blir det hur som helst personlighetstest och djupintervju innan de bestämmer sig.

Nu ska jag ägna mig helhjärtat åt uppsatsen som jag ska opponera på. Kulikul. (John försökte hjälpa mig lite i går, men han la ifrån sig den för att den var för tråkig.)

Pingu* har kläckts! Jag kan titulera mig faster! SÅ GLAD! Önskar att jag inte bodde fem miljarder mil från Småland! Vill lära honom läsa och skriva NU! Kanske lukta lite på honom först. Jag ska bli världens bästa faster, trots att ett visst mått av elakhet redan ligger inbyggt i ordet. Det låter så kallt och stelt att vara faster. Klär mig inte ALLS. He he he. Måste se till att få ett jobb snart så Pingu slipper skämmas. Känner mig alldeles glad och yr i lilla hjärnelihjärnan. Kommer vara ofokuserad camflikka när intervjustunden är kommen.


* Mitt och mammas arbetsnamn på Johattes barn. Det är både gulligt och, enligt (hittills enbart) min mening, könsneutralt. Johatte har själva anammat namnet och köpt spjälskydd med Pingu på. Om jag får bestämma ska Pingu kallas för Pingu resten av livet. (Redan lite elak faster.) Och med tanke på att Matte har börjat kalla Jögga för Jögga (och ibland Örjan) är prognosen god.

Rom var fantastiskt. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om resan och visa bilder och annat trevligt, men det är jag för hungrig för just nu. Och stressad. I morgon ska jag ha anställningsintervju via MSN med hjälp av en webbkamera och en mikrofon som John har hjälpt mig att installera. Vi har även provat att samtala lite avslappnat som kidsen gör, men jag känner mig så sjuhuukt gammal och obekväm i rollen som cam whore. Det går inte ens att beskriva. Man kan ju inte ha ögonkontakt och om jag gör yviga gester ser det bara ut som att jag rycker på axlarna. Ljudet ligger före bilden, bilden låser sig, jag kommer inte höra vad de säger och vice versa. Skulle egentligen ha åkt dit för en irl-intervju, men den reseersättning de erbjöd räckte inte riktigt för flygresor och jag har inte tid att spendera ett dygn (!) på buss och tåg. Stressen förvärras av att jag ska ha uppsatsseminarium på måndag. Det examensarbete jag ska opponera på ligger ljusår från mitt eget kunskaps- och intresseområde och jag har inte ens lyckats sammanfatta det än. Hatar allt.

Hatade inte mitt kalas i lördags. Alla människor var fina och snälla. Jag fick en brödrost med Musse Pigg på, bröd, tablettaskar med finurligt inslagspapper, en bok som Tygis skrivit, vin, Dooley's, äcklig lingonsnaps och världens godaste chokladfudgetårta.

Snart kommer John med mat. Det hatar jag inte heller.

Lämna stan och inte säga till :( jag som har bakat en chokladkaka med smak av kaffe och whiskey och en topping av choklad och chilitryffel. Grattis i alla fall.

Det dåliga samvetet högg som en förgiftad dolk i lilla hjärtat och höll mig vaken långt in på småtimmarna. Om jag hade vetat detta hade jag förstås stannat kvar, alternativt haft kalas i fredags. Jag är ett svin. Ett födelsedagssvin.

Hejsan. Det har hänt så mycket att blotta tanken på bloggskrivande gör mig alldeles matt. Det får bli många bilder i det här inlägget. Julen var perfekt med mycket snö och kyla och mycket mamma, Matte och lill-Jögga.



Jag tvingade Jögga att ha ett rött band med rosett om halsen i dagarna tre. Han var inte lika söt som Otto brukade vara. Saknaden gick för övrigt någorlunda bra, med undantag för kvällen före julafton då jag skulle slå in en av mammas klappar.



Det var jobbigt att välja vilka bilder som skulle ramas in. Matte fick hjälpa mig och när vi var klara blinkade jag frenetiskt och sprang ut i snöstormen med Jögga. Jag fick en 5x5x5-kub av Matte. Nu kan jag bygga ett tre kuber högt torn tillsammans med de två som jag har lånat av Clas. Jag vet att ni är sjukt imponerade.



På juldagen gick jag ut med mina fjortiskompisar. Vi började kvällen med förfest och singstar. Det var över tjugo personer på festen men bara en som snusade. Jag följde honom som en hund tills det visade sig att hans storasyster är en tjej född 88 som jag brukade rida med en gång i tiden. Då kände jag mig som en osedvanligt mogen quinna och satte mig skamset i ett soffhörn. Snuskillen följde efter och visade sina tatueringar och pratade skoter och cross med mig. Det var mycket charmigt. Dessvärre var han för ung för att följa med på krogen, såatteh, vårt gemensamma äventyr slutade tidigt.



I stället träffade jag Jocke, som traditionen bjuder. I år pratade vi mer än vanligt och det kändes helt ålrajt och festligt från min sida. Jag tror att han upplevde situationen som betydligt mer awkward. Underhållande.

Matte och Jögga skjutsade mig och mina julklappar till Umeå på tisdagen före nyår. Vi åt lunchbuffé på Tajmahal och cruisade runt och tittade på Mattes gamla lägenheter. Vi snurrade runt på SLU ett tag också för att se om något hade ändrats sedan 2005. Jag tror att det mesta var sig likt. På kvällen hade jag ett litet kalas med John och Ola. Vi övade på att använda partyhattar. Jag var bäst, John var ganska bra, Ola misslyckades hela tiden.



Nyår var bäst. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast hade roligt på en nyårsafton, men nu hade vi en riktigt lyckad kväll hos Erik. Detta säger jag trots att jag trots att jag slog Dojjan så mycket att jag fick ett sår av mina egna naglar i handflatan, trots att jag hällde kaffe över min kjol och trots att jag i samband med en mycket misslyckad axelridning på hemvägen störtade mot marken och landade pladask på näsan, vilket resulterade i ett hysteriskt blodbad i snön. Vilken människa med två fullt fungerande armar gör så? Hur som helst försökte jag få John att fota mig och blodet, men han envisades med att i stället fråga om något var brutet och så vidare. Mesigt.

I morgon fyller jag år. Otäckt. Från olika håll framförs önskemål om att fjolårets succékalas ska gå i repris. NEJ, säger jag. Jag är inte i Umeå. Jag är hos mamma och nästa vecka åker jag till Rom. Däremot kan jag tänka mig att ha en liten tillställning på lördag om två veckor. Kan ni tänka er det?

John tvingar mig att blogga medan han tittar på ett gammalt avsnitt av Jackass. Vi har ätit kinamat och chokladpaj. John har röjt undan mitt gigantiska diskberg som uppstod ur tomma intet i helgen. Han började med att spräcka ett glas. (Han påstår dock att sprickan var där innan han tog i glaset.) Efter det slog han sönder örat på en temugg och sist men inte minst skar han sig i fingret och blödde ymnigt i säkert en halvtimme. Jag misstänkte att det var ett klassiskt mansknep för att slippa diska, men han lovade att det inte var det. Sedan fortsatte han diska med en plastpåse på handen.



Jag låg i soffan och drack julmust under tiden, iförd säckiga långkalsonger och sexig tjocktröja. Jag rapade konstant och skulle ha daskat honom uppmuntrande med en stekspade om jag hade orkat resa på mig.

Innan kinamaten träffade jag Handis en sista gång före jul. Hon hade några små kommentarer, men jag är egentligen så gott som klar med uppsatsen nu. Känns fantastiskt. Före handledningen var jag på anställningsintervju och fick veta att vi var tolv som var kallade till intervju av nästan femtio sökande. Själva intervjun var oroväckande kort och smärtfri. I januari kommer de genomföra djupare intervjuer med de mest intressanta. Jag vet inte om jag kommer vara en av dem, men jag hoppas det. Jag tror i alla fall inte att jag lyckades säga något jättekorkat. Inget jättesmart heller. Hur ska de kunna gallra efter så korta intervjuer?

Jaha, det var min dag i omvänd kronologisk ordning.



Jag var häftigast på helgens knytjulbord. Kanske noterar ni att jag har klippt mig och färgat håret. Nu ska jag lägga mig i ett hörn och somna. I morgon åker jag hem till mamma och julpyntar, bakar pepparkakor och knycker gran!

Gårdagen var dagen då allt vände två gånger. Mitt liv som ambitiös och framgångsrik (jo) student varade i ungefär tre timmar innan jag gick till universitetet och åt ischoklad med Petra och co. Där satt vi fram till 18-tiden och pratade lönenivåer, akademiska titlar och diverse skumraskaffärer. När jag kom hem var jag så trött att jag höll på att somna sittande i hallen. För att verkligen knocka mig ordentligt drack jag kamomillte och tänkte just borsta tänderna när Niclas hörde av sig. Tydligen bestämde vi i lördags att vi skulle titta på film hos mig i går. Jag försökte slingra mig och slippa undan med hänvisning till tröttheten, men han ba jag är också trött, sätt på kaffe! Jaha. Så vi drack det starkaste kaffet någonsin alldeles för sent på kvällen och han berättade ytterligare några detaljer från min lördagkväll. Inte så kul. Vi tittade på film och Jimmy dök upp och vi åt lussekatter och pratade om spännande saker fram till halv två. Eller, jag och Niclas pratade till halv två medan Jimmy och herr Kanin sov på min säng. När de hade gått hem kunde jag inte somna på flera timmar. Det medförde att jag sov till 12.34 (så tillfredsställande att mötas av ett sådant klockslag!) och efter det har jag bara suttit och hatat mig själv. Tihi. Jag skulle verkligen vilja göra ett nytt försök att vända dygnet rätt i kväll, men mina lömska griskompisar har med små, små steg i taget lyckats övertyga mig om att jag vill följa med till Erik i stället. De har till och med lovat att jag får ha Idol-finalen på i bakgrunden. Det vore inte fest utan Idol, svarade Petra när jag frågade. Jag vet att hon ljuger. Jag vet att alla utom jag hatar Idol. Egentligen borde jag väl tycka att det är fint och roligt att de vill att jag ska vara med, men jag känner mig bara så misslyckad och aggressiv. Kommer säkert köpa med mig en pizza när jag går dit. Äta onyttigt, dricka onyttigt, aldrig skriva uppsats, alltid sova dåligt, buhu, i-landet blir min död.

Positivt dock att jag tycker om att umgås med folk igen. Tycker till och med att det är kul när de kommer hem till mig, trots att mitt hem är min borg och så vidare. Kan kanske bli människa av mig med.

Detta är dagen då allt vänder! Det började med att jag vaknade 07.02 och var trött som lilla djuret på prärien eftersom jag somnade någon gång efter 03. Jag tvingade mig att titta på julkalendern för första gången på flera år. Jag var helt och hållet inställd på att tycka att allt var bättre förr, men den var faktiskt mycket kuligare än väntat! Låg och fnittrade för mig själv som en drucken hyena. Fortsatte fnittra under den därpå följande nyhetssändningen, åt klimatförändringarna och protesterna mot Obama i Oslo, innan jag slutligen gick upp och drack kaffe. Började jobba med uppsatsen före 08. Kände mig som världens mest fantastiska människa.

NU KOMMER DEN BÄSTA BITEN

Jag satt här och funderade på om det kanske var promenaddags, när telefonen plötsligt ringde. Ojoj, tänkte jag. Ojoj, hihi, vem kan det vara? Det var en trevlig människa som ville kalla mig till intervju! En intervju! För ett riktigt jobb! Som jurist! Mina händer skakar! Måste sansa mig, det är bara en intervju, allt hinner fortfarande gå åt helvete innan fågeln är i sjön. Men vad som än händer så känns det bra att åtminstone ha lyckats med det personliga brevet! Utropstecken!

Jag är redan nervös. Måste ut och rensa hjärnan.

I lördags pekade Petra på en affisch på dörren till NH. Julbord, stod det. Julbord på onsdag. Hon sa att hon tänkte gå dit och äta och att jag gärna fick följa med. I dagarna fyra har jag gått som på nålar och bara lähähängtat. När jag var ute och sprang i dag såg varenda småsten ut som en köttbulle. Trädstammarna var majestätiska prinskorvar skjutna ur jorden, alla hundar potentiella julskinkor och Nydalasjön en förrädisk pöl av must och sill. När jag kom hem fick jag veta att Petra ångrat sig. Det blir inget julbord eftersom NH gör henne på dåligt humör. Jag har försökt dämpa min våldsamma hunger med havregrynsgröt, men inget har någonsin smakat lika tråkigt. Aldrig förr en sådan bitter eftersmak. Att jag åt ris och broccoli till middag i går gör inte saken bättre. Jag borde gå och handla. Jag borde döda Petra.

Det har inte hänt mycket med uppsatsen den senaste veckan. Jag har kört fast. Spelar bara betapet, äter kodge och tänker att det var korkat att byta telefonnummer med i princip varenda människa i lördags, utom den person vars nummer jag faktiskt hade velat ha. Tröstar mig med att det är lika bra eftersom jag ändå gjorde ett totalt efterblivet intryck hela kvällen. Det är en sorglig tröst. Nu ska jag diska.

Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att jag skulle ha skrivit en lista i mitten av förra veckan. Överst på listan skulle det ha stått FÖRBJUDET ATT SÄGA/GÖRA och under det, i punktform, allt som inte lämpar sig för andras ögon och öron. Vissa punkter skulle ha varit relativt generella (förstör inte någons frisyr) och andra mycket specifika (berätta inte A för X, säg inte till B att du tycker Y). Därefter föreställer vi oss att jag skulle skriva ytterligare en lista, med rubriken SAKER JAG SA/GJORDE UNDER OCH EFTER SITTNINGEN. Vad upptäcker vi? Jo, att de ser exakt likadana ut. Charmigt. Jag är så supermysegullig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jotra har i vanlig ordning hånskrattat, men bedyrar samtidigt att ingen har anledning att hata mig. Jag vet inte vad jag ska tro. Vi hittade i alla fall en festlig liten text i personalens anteckningsbok i dag, när vi var på NH och hämtade min kvarglömda sångbok. Tonen i texten var mer road än upprörd. Alltid något. Jag ska aldrig mer gå på sittning. Tur att jag har kommit tillräckligt långt på utbildningen för att kunna säga så och mena det. Farväl grymma värld.

Så mysig kväll! Sju finfina människor kom hit och vi bakade lussefigurer och kodge (fudge som är mer som kola eftersom den inte fått koka tillräckligt länge). Nu är jag helt slut och funderar på att låta resten av disken stå till i morgon. Det var lättare att ta tag i det när Christoffer stod bredvid och påpekade att det var lika bra att få det gjort. Buhu. (Han stod inte bara och tittade på. Han hjälpte till också. Och var i största allmänhet min överkvalificerade bakassistent. Eller om det kanske var jag som var assistenten. NÅJA.)


Stadig husmor med överlägsen min


Ett urval: Lussesvastika, lussefläta, misslyckad lusseparagraf och lusseklump


Ja, jag fortsatte fika efter att ni hade gått hem, so sue me

På måndag kommer all julstämning försvinna, för då ska uppsatsen och alla böcker städas fram igen. Kommer hata det ögonblicket. TUR att det är så LÅNGT kvar. Nu ska jag gå och lägga mig och ladda inför morgondagens bockbygge och -bränning. Hur jag ska lyckas pressa ner mig själv i en klänning är en gåta, menneh, jag gillar utmaningar!

Hej hej.

Jag härmar Johns rubrik på grund av bristande fantasi. Det finns ju inget som säger att man måste vara utanför rikets gränser för att säga hej till sina medmänniskor. I dag har jag varit på 50-årskalas hos världens tuffaste moster och ätit så mycket att hela kroppen har förvandlats till en oformlig degmassa. Nu ligger jag på min 105 cm breda säng och ser hur smörgåstårtefyllda valkar väller ner mot golvet på båda sidorna. Om ni såg mig skulle ni tro att jag var ett (f)läskigt rätblock av hud snarare än en flikkiz på en säng. Men det gör inget. Min filosofi är att man bara ångrar vad man inte ätit, när man ligger på dödsbädden och ser tillbaka på livet. Vad tror ni? *ler så att hakorna dallrar*

En annan som fyller år i dag är Danne. För exakt ett år sedan stod vi och tittade på huset som brann. Ett år går fort. Snart är det dags för mitt 50-årskalas.

Jag överväger att baka lusseparagrafer på fredag och bjuda hem folk till mig. Vad tror ni om det? Dricka glögg? Eller händer det något annat på fredag? Jag vet ingenting. Ni behöver inte komma om ni är upptagna. Jag kan äta upp alla själv. Äta, gråta, kräkas, äta, somna. Är det vad ni vill? Ni är inga riktiga kompisar.